Fy f*n vad jag är bra!

Igår kväll. En STOOOOR klapp på axeln och sen la jag mig på golvet. Flämtade lite till J att hämta vatten. Benen brann men trots detta hade jag ett leende på läpparna. Jag skulle enligt mitt schema springa i 50 minuter lugnt tempo, men jag tänkte att jag skulle ta milen istället. Och att det skulle få ta den tid det tar. Hade sett ut en väg som jag trodde var någorlunda ok, men jag kan säga redan nu att nästa gång jag springer den (troligtvis på lördag eller söndag) så ska jag ta den från andra hållet och jämföra. Kändes som om det bara var uppförsbacke hela tiden. Låg ganska stadigt runt 6,10-6,15 tempo men de två sista km kändes oerhört långa och gick långsammare. Slutade på medeltempo 6,22. Trots stumma ben och ett uppskavt skoskav är jag grymt nöjd med min instats! Och det kommer att ske ige, och igen, och igen!! För att jag kan!!!