Idag på eftermiddagen har mitt tålamod varit nere på noll.
Skuldkänslorna kokar, tårarna rinner.
Jag är hemsk, jag är fruktansvärd som skäller på mitt barn.
Igår var det många kiss-olyckor. Två kisse-påsar på förskolan idag. Två kiss-olyckor hemma hos Hanna. Två kiss-olyckor hemma. Eller ja, olyckor och olyckor... det känns som om hon på rent trots kissat ner sig idag.
Skäller, ignorerar, pratar. visar, förklarar, slänger trosorna, tar bort roligheter.... inget hjälper.
Hon har varit såå duktig flera veckor, hon fick en prinsessklänning när hon varit torr i en vecka som uppmuntran.
Vi har ignorerat "olyckorna" men idag tog tålamodet slut!
Hon säger att hon inte gillar det. Att det är obehagligt att kissa ner sig. Men då är ju min stora fråga varför hon gör det.
Igår sa hon: "Mamma, jag ska slå dig"
Jag ignorerar detta.
- "Mamma, jag ska döda dig"
Aldrig trodde jag att jag skulle höra nått sånt av min dotter. Tårarna kom.
Är det någon på hennes förskola som sagt så? Vart har hon fått det ifrån?
Just nu tror jag att det är en extra stor trots-period. Jag känner att mitt tålamod behöver fyllas på. Energi-förråden måste få hamna på plus. För att jag ska kunna vara en mamma som nattar sina barn med glatt hjärta, och inte ett fyllt med skuldkänslor!