The Surprise

Jag berättade om att jag gjorde en liten hemlis i helgen när jag och Dallisen pysslade. Dallisen fick ju en massa fin fina bokstavspärlor av sin kompis Thor i julklapp och vi pärlade. Då passade jag på att göra ett armband till min fina fina vän, en gul vän. La det på posten utan avsändare och så kom det fram i onsdags. Vi pratades vid på kvällen och hon hade såklar listat ut med en gång att det var jag som skickat det, dels för att jag skrivit så på bloggen i helgen och dels för att det var ett gult armband. Men glad blev hon och det är det enda som räknas.

När vi var mindre så brevväxlade vi väldigt mycket då hennes familj fick för sig att flytta till andra sidan jorden (som jag då tyckte att det var= 20 minuter med bil). Detta var i första klass. I gymnasiet hamnar vi utan att vi först vet om det i samma klass på samma skola. Vi hade brevväxlar under hela grundskolan och träffats på somrarna. Sen flyttade jag bokstavligen talat till andra änden av Sverige och hon var utomlands ett tag, men vi fortsatte alltid att brevväxla. Det gör vi nu med, men inte alls i lika stor utsträckning som tidigare.

Jag tycker att det är såå mysigt att få krypa upp i soffan med ett handskrivet brev som kommit med snigelposten. Det är något visst med det!

Tack finaste finaste guling för att du finns!! Din vänskap betyder såå mycket och att vi lyckats hålla ihop så länge är en trygghet. Jag vet att du finns där, alltid bara ett telefonsamtal bort och du har alltid tid. Du lyssnar när jag behöver det, du bjuder på kramar när jag behöver det och bara är när jag behöver det. Avståndet spelar ingen roll för vänskapen består och klarar till och med avståndet mellan Boden och Fillippinerna! Jag älskar dig bästa vän!