Lördagen blev inte alls som vi tänkt oss.
Lilleman vaknade med 39,4 i feber och vi ringde jourcentralen eftersom han var märkbart påverkad och inte ville äta. Mamman misstänkte genast scharlakansfeber igen eftersom han dessutom var röd om kinderna.
Farfar och Nina tog med sig stora syster till Köpingsvik där de träffade pappas kusin med barn, och pappas faster med man. Kosläpp och picknick stod på schemat. Info från farfar meddelade att storasyster skött sig exemplariskt och att hon inte tyckte om lökpaj.
Undertiden är mamma och pappa med lillebror på jourcentralen i Borgholm. Läkaren vi fick träffa där var under all kritik. Världens sämsta bemötande och förstod inte alls min oror. Totalt ointresserad av vad vi sa utan avbröt oss genom att gå iväg till provtagningen. Tur för mamman att undersköterskan som tog blodprovet på lilleman var trevlig så det vägde upp det hemska med att få plåster på fingret. Tempen i armhålan var lilleman inte alls med på, såå konstigt, den ska man ju få i rumpestumpen!
Sedan fick vi sätta oss i väntrummet och så kom läkaren ut dit och satte sig. Meddelade bryskt att det var ett aggressivt virus och att det var inget att göra. Tack och Hej och så gick hon. Ingen möjlighet till dialog eller att få ställa frågor.
Jag och johannes och Hugo stannade till på ett ställe på vägen och tittade på får och kaniner. (De bilderna är på Johannes mobil så de får komma senare). Lycklig pojke somnade på vägen hem.
La honom i vagnen och så sov han vidare. Alice och farfar gick omkring på gården och tittade och sen tog de fram målargrejjerna och satte sig vid staffliet. Tror bestämt att det är en liten konstnärlig ådra i vår lilla dotter (den kommer inte från mamma!).
Hugo vaknade vid halv fem, varm som en ugn. Ropade genast på Johannes som kom och hjälpte mig att tempa honom. 40,1 stannade den på. Då kände jag paniken komma i magen och det knöt sig i halsen. Önskade bara att mamma hade varit där och hjälpt mig. Att man kan känna sig så liten och maktlös ibland.
Pratade med 1177 och fick rådet att duscha honom, ha honom bara i blöja och ge honom alvedon. Hon ringde tillbaka en timma senare och då hade tempen lagt sig lite men vad han var gnällig. Ville inte alls ligga ner, skrek som en stucken gris. Ringde tillbaka till 1177 och fick åka in med honom till barnakuten i Kalmar. Fick träffa en helt fantastisk lääkare där som verkligen lyssnade på mig och Johannes och undersökte Hugo noga. Halsprov, temp, vikt, blodprov. En grundlig undersökning och kom fram till slutsatsen att det var bara ett virus som vi ska vänta ut. Kunde sitta i någon vecka. Ingen scharlakansfeber, ingen öroninflammation memn lite röd i halsen.
Ordinerade lite högre dos alvedon än vad som står på förpackningen och det skulle vi ge i tre dagar.
Åkte hem med ett lugnt hjärta och en inre frid. Kände mig genast mycket lugnare och nöjd med att de hade kollat upp honom ordentligt.
