Helgen då Johannes pajade knäet var en allmänt
fruktansvärd helg.
Nu har det gått några veckor och jag har kunnat bearbeta allt, distansiera mig och faktiskt kunnat se det med andra ögon. När man är mitt uppe i det kan det vara väldigt svårt att se saken med andra ögon, man är så uppfylld av irritation, ilska och frustration att man blir helt blind.
På fredagskvällen sätter jag och mamma igång diskmaskinen på kvällen. När vi ska gå och lägga oss står diskmaskinen på 82 minuter kvar. Jag har den senaste tiden inte alls kunnat köra snabbprogrammet för disken blir inte ren. Först trodde jag att det berodde på att det var för svåra matrester och senare att det var jag som packat fel, för det var alltid lite matrester kvar. Men, men... när vi vaknade på morgonen står det fortfarande 82 minuter kvar. Mamma upptäcker då att
luckan är öppen!!
Dock hade maskinen stängt av sig.
Vi stänger den för att den ska diska färdigt och tömma ut vatnet (det fanns ingen automatisk vattentömmare). En stund senare
öppnar den sig igen och vattnet är igång! Lätt panik och börja torka. Lyckas stänga till luckan och får sen gå flera gånger och trycka till den för den håller på att öppna sig.
När den är färdig var det bara att koppla ur vattnet och strömmen och inse, den är sönder!!!
Detta ingick inte alls i min plan. En ny diskmaskin. Mer utgifter.
Suck! Dubbelsuck!
Vi fick börja diska förhand. Vilket meck! Bara att börja spana efter ny diskmaskin. Och det är ju verkligen inte billigt!!!
Bildkälla
Denna blev det tillslut!
Efter massa velande fram och tillbaka bestämde vi oss. Det som var avgörande var
Variospeed vilket
förändrar programmet och
förkortar det. På en Huskvarna som vi också kikade på
förkortades bara programmet, men det förändrades
inte.
Än så länge är jag väldigt nöjd med den! Disken blir hur fin som helst, den är tyst och är lätt att packa i.
